Årets somrigaste fest må vara över men det betyder inte att sommaren är slut.  Jag får ofta frågor kring hur jag dressar ner klänningar, dvs. hur jag gör så att en ultra-söt klänning till ett självklart vardagsalternativ.

Skor.

Jag är inte (längre) så mkt för klackar. Jag föredrar komfort och effektivitet så jag har hittat modeller som fungerar för mig och min stil. Dessa espadrills köpte jag för 3 år sedan på River Island och jag kan inte sluta använda dem.

Väska.

Om du har en klänning som är för söt, testa en midjeväska till som du antingen kan bära runt midjan eller över bröstet. Min korgväska tillhör den sötare skalan men jag känner ändå att jag kommer undan med den pga….

Håret.

Mitt hår ser sällan polished ut. Eftersom mitt hår lever sitt egna liv gör jag sällan frisyrer, vilket gör att helheten ser det lite halvklart ut – och jag älskar det. Om vi föreställer mig med dem perfekta lockarna där varje stå ligger på sin plats hade även den här looken förlorat en del av sin lätthet. Det är inte riktigt jag heller, jag tycker att en stil ska vara en förläning av oss själva och inte tvärtom.

Klänning, NLY. Skor, River Island (liknande här). Väska, Beyond Retro (liknande här)

Tyvärr har vi inte den här underbara värmen året runt, så jag tänker passa på att maxa med alla typer av klänningar så länge jag kan. Vad tycker ni om klänningar? Föredrar ni någon speciell längd? Jag har tagit fram olika alternativ i olika prisklasser som jag gärna skulle vilja bära den här sommaren.

Jag vill börja det här inlägget med att berätta hur inkonsekvent jag är så ingen tror att jag något annat. Jag älskar Netflix & chill, sovmorgon, hetsäta godis (jobbar på den haha), så det här med att gå upp lite tidigare för lite yoga och meditation kändes initialt mer som: hur ska detta gå?

Det har gått över ett år nu, jag har vaknat upp tidigt, även om jag har behövt ta ett flyg tidigt på morgonen, yogat utan matta i ett trånga hotellrum eller när jag har rest bort till vänner som bor på annan ort. Trodde jag att jag skulle fixa det? Nej. Med det sagt, kan jag… så kan du.

Varför?
Innan du bestämmer dig och börjar, bli klar med dig själv varför du vill ha en morgonrutin. Varför ska du gå upp 20-30 min tidigare varje morgon? Vad kommer du få ut av det? Jag vill att du inte bara tänker efter, men att du känner dig fram. Bottnar ditt varför i kärlek gentemot dig själv? Eller bottnar det i ”borden” och andra lågfrekvenser?

Mitt varför var och är: jag vill skapa dem bästa förutsättningarna för mig. Jag var på en mörk plats inombords och utmanades av känslostormar som jag inte kunde få bukt över. Kort och gott, jag var trött på ångesten. Och som jag skrev (här), efter den tredje dagen gick jag inte upp och kom hem med en fet panikångest. Det blev så påtagligt vad 20-30 min kunde göra för skillnad.

Min känsla var och är: jag vill leva utifrån kärlek gentemot mig själv. Riktig kärlek, där jag agerar utifrån kärlek på alla plan.

Vad är rimligt för dig?
Om du vill skapa en rutin som du kan vara konsekvent med är det viktigt att du lyssnar inåt. Vad känns ok för dig? Vad är rimligt? Är det verkligen troligt att du kommer palla 30 min yoga varje morgon? Om inte, skulle du kunna tänka dig göra ha en grund och lägga till när energin och tiden räcker?

Det var så jag kände att jag kan hålla mig till 6 st solhälsningar per morgon. Det tar inte mer än 5 minuter. Gör det någon skillnad att endast yoga 5 min på morgonen? Jag är ett vandrande bevis – så ja. Och om du känner att du vill börja med en solhälsning, gör det och när du känner att du är i ett flow av din rutin kan du börja addera.

Lita på processen
Nej du kommer inte gå in i ditt livs djupaste meditation varje morgon, du kommer inte känna kundlinienergin resa sig så fort du sätter dig ner. Om du avser att ha meditation som en del av din morgonrutin, är det lika bra att sätta hål i alla falska idéer så jag kan bespara dig tid.

Guidade meditationer är kanon för oss morgontrötta personer som inte vet vad vi heter när vi vaknar på morgonen. Vissa mornar var jag sååå trött (vintertid) att jag inte kunde förmå mig att ta mig upp från sängen, så jag satte mig upp i sängen och mediterade på plats. Gör det som funkar för dig – känn in och var snäll med din kropp.

Vissa dagar är du pigg, och andra inte. Tillåt det. Var snäll med dig själv och släpp prestation. Vissa dagar kan det vara svårt att släppa allt, för det är för mkt uppe i huvudet. Det är ok också. Det betyder inte att du är ”dålig” på att meditera, ge dig själv en fjärilskram för att du trots allt i huvudet väljer att agera utifrån kärlek mot dig själv. #Thatslove

En morgonrutin behöver inte innefatta yoga eller meditation om du känner att det inte är rätt för dig. Du kanske vill sitta tyst och dricka en kopp te? Gå ut på en morgonpromenad? Eller börja din dag med att skriva? Eller varför inte använda dig av affirmationer när du ser dig själv i spegeln på morgonen? Louise L Hay är affirmationskivinnan själv, min mamma introducerade mig till henne när jag var 15 (i samband med yogan – se detta inlägg). Det kan förekomma ibland att jag använder mig av affirmationer men det är inte direkt min favorit-go-to. Det viktigaste är att du hittar något som känns bra för dig, och att du gör det av kärleksfulla intentioner gentemot dig själv.

Det fina settet är från Pierre Robet’s sportkollektion, jag älskar den khakigröna tonen och är sugen på fler khakigröna alternativ. Nedan har jag plockat några favoriter och även tillbehör som jag själv använder i min rutin och träning.

Khaki feels:

En av dem mest effektiva verktyg till att ta kontroll över ditt mentala och känslotillstånd är genom att lyssna på din kropp.

I praktiken är det här en enkel metod, och den blir ett otroligt navigeringssystem ju mer medveten du blir att du inte är din personlighet, dina tankar eller dina känslor, och kan leva från en sådan medvetenhet.

Kroppen har två utgångslägen att kommunicera till oss, antingen blir vi tunga eller lätta. Känslan som du ska utgå efter är lättheten. Det rätta är det lätta.

Food for thought:

The truth of feelings trumps the strategy of logic.

Lätt eller Tung?

1 – Den här tekniken kan utföras egentligen hela tiden, till en början rekommenderar jag att du sätter eller lägger dig någonstans lugnt så du kan koppla av.

2- Börja därefter känna in genom att ta några avkopplande andetag. Notera hur energin i din kropp känns när du slappnar av. Notera skillnaden i energin när du slappnar av.

3 – Med din mentala kraft, säg ett påstående för dig själv och notera om du blir lätt i kroppen, som när du kopplar av, eller tung.

Tex. du har grov FOMO och vill gå ut, samtidigt så finns det en känsla inom dig som vill stanna hemma. Ställ frågorna “Ska jag stanna hemma ikväll”, och notera hur det känns. Fokusera på skillnaden i energin när du frågar dig själv “Ska jag gå ut ikväll”.

4 – Det lätta är den rätta. Så om din FOMO löper tex amok kan du vila i att det är ditt ego som är ute och hetsar dig till något som du kanske behöver stå över.

5 – Hedra känslan. Lita på den för den ljuger inte. den vet inte hur. ditt ego är däremot jättebra på att hitta på lögner medan kroppens utgångslägen gör det enklare att känna in och sortera vad som är vad.

Kroppen är inte ämnad att bära på energi. Allt är i konstant transformation. När vi spänner oss blockerar vi energin att flöda genom oss och kroppen signalerar svaren. Vi behöver bara vara medvetna att genom att lära oss att förstå kroppens signaler, kan vi få tillgång till en ny information om själva.

Om du inte växte upp på 90-talet är chansen att du har hört gång på gång att de var den bästa tiden för mode och musik, och även om jag kanske är partisk, måste jag hålla med.

Det finns en anledning till att 90-talets stiltrender ständigt återkommer. Den sorglösa andan och inställningen av 90-talets mode har inte kunnat återskapas eller replikeras. Varför fixa något om det inte är trasigt? Istället återskapade jag en vardagslook med några av mina personliga ikoner i åtanke.

Minns ni Lisa Bonet, och hennes magiska hår? Höga kostymbyxor á la Christy Turlinton? Gigantiska örhängen á la Versace, eller tänk Claudia Shiffer!  Nedan finner du tips på plagg för att enkelt återskapa din 90-tals look i sommar.

Top, Nelly (liknande här). Byxor, River Island. Skor, Parfois via Zalando. Väska, Beyond Retro. Glasögon, Weekday. Örhängen, Zara.

Så länge som jag kan minnas, har jag ogillat mitt naturliga hår. Från att mamma ville sätta upp det i söta frysyrer när jag var liten, det var inte min grej redan då. Det tog inte lång tid innan tofsar och allt annat åkte av.

När jag kom upp i åldrarana och började jag intressera mig för mode och kläder blev håret ännu en börda. Till en början startade varje frisörbesök med: oj vad mycket hår du har! Nästan som att man inte vet vart man ska börja.

Jättebetryggande, tack frisörer! När Robyn slog igenom i lågstadiet var jag bara tvungen att klippa mig, jag ville ha hennes frisyr. I brist på representation av människor som liknande mig själv gjorde, jag som alla barn gör och apade efter det som fanns att apa efter. Men det blev ju inte lika snyggt som dem andra, mitt hår hade ett eget liv och även om frisören hade tunnat ut tre fjärdedelar av mitt hår såg jag ut som hej-kom-och-hjälp-mig.

När Kelis slog igenom med ”Milkshake” föll jag hårt för hennes hår. Jag kunde identifiera mig mer med henne till skillnad från Robyn. Och nej, jag hade ingen aning om att Kelis hår inte var äkta. Hon hade det snyggaste håret och jag ville ha det också. Men hon hade mindre lockar, och jag var fast besluten så jag rullade upp håret i piprensare och permanentade barret. Snygg? Ja. Coolt? Ja. Sexigt? Ehhhhheee? Nä. Jag kände mig snyggast i rakt hår. Men att få det där raka håret tog mig minst 45 min av hårt och svettigt arbete med produkter och plattänger.

Det fortsatt så, minst 10 år till där jag någonstans hade fått för mig att rakt hår var finare. Snyggare. Hetare. Sexigare tom. Det var först när Elsa för några år sedan på en resa i Köpenhamn uppmuntrade mig till att köra mina naturliga lockar,  jag lyssnade och sedan dess har jag istället för att motarbeta mitt hår försökt att jobba med det. Jag tog en paus från hårfönen och plattången. ”Varför har du aldrig haft lockigt innan?” blev standardfrågan. Svaret kom till mig senare.

Stigmatiseringen av lockigt hår stannar inte vid afrohår. Efter insett hur påverkad jag varit av hur media framställer vackert och inte vackert behövde jag ställa frågan vidare. Jag lyfte frågan hos andra lockiga vänner om dem kunde känna sig lika sexig i lockigt som i rakt. Och ja, även mina svenska vänner med lockig hår. Svaret blev alltid vart detsamma, även hos mig. Är vi så pass influerade av vad medias ideal? Tyvärr. När jag gick i lågstadiet blev jag alltid förvånad när jag såg en person som inte hade ett typisk nordisk utseende. Det här med representation fanns inte. Jag glömmer aldrig när jag såg Alice Bah på TV, till en början var det högst ovanligt och för det andra kände jag att det fanns någon att relatera till. Nästa. Men dem hade inte lockigt hår heller?

Sanningen är den jag har otroligt vackra lockar, jag älskar mitt hår idag.  Däremot kan jag bli ledsen när det slår mig hur blind jag har varit. Att jag har velat ha något annat hår istället för att uppskatta det jag har. Världen vi lever i har en tendens att influera oss alla. Vad vi exponeras för, och hur det i sin tur påverkar vårt förhållningssätt. Därför är det viktigt för mig att lyfta om dessa ämnen, och bjuda in er till att ifrågasätta vart era skönhetsideal kommer ifrån.  I er tysthet, för en själva, var bara ärlig med dig själv och se vad du får för svar.

Självklart hoppas jag att ni delar er syn på hur ni ser på stigmat, det skulle göra mig så glad att få ta del av era kommentarer och insikter.