Så länge som jag kan minnas, har jag ogillat mitt naturliga hår. Från att mamma ville sätta upp det i söta frysyrer när jag var liten, det var inte min grej redan då. Det tog inte lång tid innan tofsar och allt annat åkte av.

När jag kom upp i åldrarana och började jag intressera mig för mode och kläder blev håret ännu en börda. Till en början startade varje frisörbesök med: oj vad mycket hår du har! Nästan som att man inte vet vart man ska börja.

Jättebetryggande, tack frisörer! När Robyn slog igenom i lågstadiet var jag bara tvungen att klippa mig, jag ville ha hennes frisyr. I brist på representation av människor som liknande mig själv gjorde, jag som alla barn gör och apade efter det som fanns att apa efter. Men det blev ju inte lika snyggt som dem andra, mitt hår hade ett eget liv och även om frisören hade tunnat ut tre fjärdedelar av mitt hår såg jag ut som hej-kom-och-hjälp-mig.

När Kelis slog igenom med ”Milkshake” föll jag hårt för hennes hår. Jag kunde identifiera mig mer med henne till skillnad från Robyn. Och nej, jag hade ingen aning om att Kelis hår inte var äkta. Hon hade det snyggaste håret och jag ville ha det också. Men hon hade mindre lockar, och jag var fast besluten så jag rullade upp håret i piprensare och permanentade barret. Snygg? Ja. Coolt? Ja. Sexigt? Ehhhhheee? Nä. Jag kände mig snyggast i rakt hår. Men att få det där raka håret tog mig minst 45 min av hårt och svettigt arbete med produkter och plattänger.

Det fortsatt så, minst 10 år till där jag någonstans hade fått för mig att rakt hår var finare. Snyggare. Hetare. Sexigare tom. Det var först när Elsa för några år sedan på en resa i Köpenhamn uppmuntrade mig till att köra mina naturliga lockar,  jag lyssnade och sedan dess har jag istället för att motarbeta mitt hår försökt att jobba med det. Jag tog en paus från hårfönen och plattången. ”Varför har du aldrig haft lockigt innan?” blev standardfrågan. Svaret kom till mig senare.

Stigmatiseringen av lockigt hår stannar inte vid afrohår. Efter insett hur påverkad jag varit av hur media framställer vackert och inte vackert behövde jag ställa frågan vidare. Jag lyfte frågan hos andra lockiga vänner om dem kunde känna sig lika sexig i lockigt som i rakt. Och ja, även mina svenska vänner med lockig hår. Svaret blev alltid vart detsamma, även hos mig. Är vi så pass influerade av vad medias ideal? Tyvärr. När jag gick i lågstadiet blev jag alltid förvånad när jag såg en person som inte hade ett typisk nordisk utseende. Det här med representation fanns inte. Jag glömmer aldrig när jag såg Alice Bah på TV, till en början var det högst ovanligt och för det andra kände jag att det fanns någon att relatera till. Nästa. Men dem hade inte lockigt hår heller?

Sanningen är den jag har otroligt vackra lockar, jag älskar mitt hår idag.  Däremot kan jag bli ledsen när det slår mig hur blind jag har varit. Att jag har velat ha något annat hår istället för att uppskatta det jag har. Världen vi lever i har en tendens att influera oss alla. Vad vi exponeras för, och hur det i sin tur påverkar vårt förhållningssätt. Därför är det viktigt för mig att lyfta om dessa ämnen, och bjuda in er till att ifrågasätta vart era skönhetsideal kommer ifrån.  I er tysthet, för en själva, var bara ärlig med dig själv och se vad du får för svar.

Självklart hoppas jag att ni delar er syn på hur ni ser på stigmat, det skulle göra mig så glad att få ta del av era kommentarer och insikter.