Nytt podcast avsnitt där jag berör livet som HSP, hur det har präglat mitt liv och hur rätt kunskap och verktyg har förändrat min tillvaro.

Jag nämner även min kommande workshop i mars, för mer information kika in här!

Under de senaste månaderna har vi sett hur ordet kroppshets framkommer ofta i media. SVT släppte även en serie där Mia Skäringer utforskar hur vi kan fokusera vår syn på våra kroppar.

Sedan dök den ena rubriken upp efter den andre, jag kunde inte ungdå att känna mig utanför debatten. Mest pga att jag inte kan relatera till denna hets. Hade den här debatten varit aktuell för 3-4 år sedan hade det vart en annan sak. Men inte idag.

Initialt tycker jag att vi borde lägga fokus på hur vi faktiskt mår, och jobba utifrån det istället för att försöka anpassa vårt yttre till en standard och norm som kommer utifrån. Samhället, media, varumärken och sociala medier vill sätta en norm på vad som är snyggt, vad som är trendigt, eller holistiskt som är den senaste buzzordet (utan att egentligen ha en övergripande bild på vad det faktiskt innebär). Även om du uppfyller alla kriterier på vad en snygg, hälsosam, trendig person är så betyder det inte att du mår bra i dig själv–eller är ett skvatt lycklig för den delen.

För c. tre år sedan kom jag till en punk där jag insåg att jag visste inte hur jag älskade mig själv på riktigt. Det är en sak att förstå på en kognitiv nivå ”att vi ska älska oss själva”, men att verkligen känna det i ditt hjärta är en annan. Att känna hur värdefull du är, på samma sätt som du kan uppleva hur dem känslorna växer i ditt hjärtparti när du tänker på någon som betyder mkt för dig. För att sedan leva i den känslan i dig själv.

Jag kan bara utgå från mig själv, min bakgrund, hur jag tacklats med viktfrågor och skönhetsideal till var jag befinner mig idag. När jag slutade titta utanför mig själv, fann jag alla svar inom mig. Det med hjälp av vägledning såklart, för ingen hade lärt mig hur jag faktiskt älskar mig själv på riktigt. Jag har pendlat hela mitt liv i vikt, och varit väldigt duktig på att dölja det med hjälp av kläder och diverse styling tips. Trots att jag hade tränat i många år har jag inte kunnat bibehålla en kontinuitet, just pga jag ville bli ”smal”. Motivationen var baserad i att uppnå ett yttre mål istället för att ta tag i det som klämde på riktigt.

Min morgonritual blev en del av min praktik efter 8-9 månader, fram till dess jobbade jag aktivt med det som kallas för ”skugga” i min linje av praktik. Morgonritualen var en handling av kärlek, motivationen bakom var att jag ville må bra. Jag var trött på den ständiga ångesten, jag ville inte gå igenom en till panikångestattack. Genom att skapa rutiner och ritualer som var baserad på att få mitt mående till det bättre började jag se ett skifte som sedan började mynna ut i hela mig och mitt liv. Efter någon månad började jag gå tillbaka till gymmet, jag tränade endast på helgerna och avrundade med att koppla av i bastun.

Jobba inifrån och ut

Låt oss inte glömma att varumärken och marknadsföring jobbar med att skapa behov. Ska vi vara helt krassa så kommer det alltid finnas en ny träning-, mat- och klädtrend. Blir ni inte trötta bara på att ens reflektera över den tanken?

Att jobba inifrån och ut för mig handlar om att ha mina värderingar som min kompass. Jag navigerar mig utifrån vem jag är, hur jag vill leva och verka i världen och låter det ta bana vägen för mig.

Applicera ritualer som bottnar i att det får dig att må bra på riktigt

Ritualer kan se annorlunda ut. Mina har utökats med tiden. Yoga och meditation är en daglig praktik. Jag promenerar näst intill dagligen också, och tycker om att styrketräna. Min hudrutin är en del av min ritual, och nu lär jag mig mer om kost och vad min kropp vill ha för att äta mer intuitivt och näringsrikt.

Träna för att det får dig att må bra, inte för att utöka styrka, muskler eller att du ska uppnå en tid. Släpp prestationen!

Om jag hade tränat för att se ut på visst sätt, bygga mer muskler osv så hade min kropp sett annurlunda ut. Sanningen är den att jag tycker inte om att svettas, jag tränar inte högintensivt. Jag behöver dricka en kanna kaffe och köra cardio för att få igång svettande. En typisk Vata dosha om vi ska prata ayorveda. Den kroppsformen jag har idag är en biprodukt. Jag är mer intresserad av mitt mående.

Tyvärr lever vi i en skev värld, när jag hade kommit till en punkt där jag ansågs vara ”smal” träffade jag en känd personlig tränare som sa ”Sara! Vad fin du har blivit, du har blivit så smal!”. Vad den här personen säger är att fin=smal. Tur att det inte är min PT! Jag ryggade tillbaka av hennes kommentar, jag blev paff men landade i att jag visste vem jag var och OM en person yttrar sig på det sättet till någon annan, säger det mer om hen. Jag log tillbaka till henne, sa tack och gick vidare.

Bara för att en person ä en certifierad PT, läkare eller vad som, betyder det inte att denna person lever utifrån sunda värderingar. Du behöver vara så pass medveten om dig själv, dina värderingar och våga stå i de värderingarna oavsett vad omvärlden försöker tala om för dig. Oavsett om den personen har en specifik certifikation. Kom igen, hur många av oss har inte haft lärare som vart riktiga stolpskott. Samma princip.

Jag vet vad min sanning är, jag är inte intresserad av att omge mig, min instagram-feed eller något annat för delen av energi som inte vibrerar på samma nivå. Vi kan bara se om vårt egna hus, och snubblar du över en person som kalibrerar på samma nivå så hoppas jag att du tar vara på dom.

Jag önskar vi var mer fokuserade på hur vi faktiskt mår, hur det mynnar ut i allt vi gör från micro- till macronivå. Jag önskar fler kunde se att det inte är hållbart att jaga ideal utanför oss själva, istället se värdet i det som redan bor inom dig. Ditt hjärta. Jag önskar fler personer värderade goda handlingar, det kan vara så enkelt som att le till en främmande människa. Att ge  någon din uppmärksamhet för en sekund och dela ditt leende. Du vet aldrig vad en annan människa går igenom, det leendet kan vara avgörande. Jag önskar fler personer kunde se att i grund och botten så finns det ingen skillnad mellan oss, att hur du behandlar andra och tilltalar andra är en reflektion av dina egna värderingar och dina inre monologer.

Jag varken identifierar mig, dvs varken min själ eller identitet med mitt yttre. Speciellt inte baserat på vad samhället säger om en utländsk kvinna från mellanöstern. Jag är inte min hudfärg, jag är inte min längd, jag är inte mängden kroppsfett eller muskler på min kropp. Det är min fysiska kostym. Jag, Sara, är så mkt mer. Det är du också, och jag hoppas att du en dag kan se det.

Vad tycker ni om debatten? Kan ni relatera? Kan ni inte relatera? Vill ni ändra på er situation och vet inte hur? Dela gärna med er hur ni upplever den här situationen och debatten som pågår. Kommentera nedan!

Dag 1

Första dagen var känslosam. Många känslor kom upp, det var ångestladdat vilket intellektet ifrågasatte. Det gjorde mig frustrerad. Vart kommer dessa känslor ifrån? Och bottnar dem verkligen i en app?!

Eftersom jag är introspektiv person började självrannsakan, jag scannade känslorna, back-trackade dem och mina vanor. När jag var på väg att plocka upp telefonen av ren rutin för att slö-scrolla blev jag påmind. Det var paradoxalt, ångest blandat med lättnad.

Sedan flera månader tillbaka har jag kommit på mig själv betvivla hur jag använder sociala medier. Faktum är att i grunden är jag inte intresserad i vad andra gör. Spendera tid på att se vad andra människor gör och inte gör gjorde mig lite provocerad när jag egentligen kan spendera den tiden på att göra alla 12492148702480 miljoner saker som jag faktiskt VILL göra.

Nu behövde jag inte det, lättnaden hörrni!

Dag 2

När jag vaknade på söndagmorgon låg jag kvar i sängen. Mobilen låg på laddning bredvid sängen, istället för att plocka upp den låg jag kvar och drog mig en stund till innan jag gick upp för att påbörja min morgonrutin.

Vilken skillnad! Att få vara i min egna energi, utan intrång. Inga distraktioner. Inte för att någon har orsakat intrånget på mig, jag tillät det själv.

Jag spenderade större delen av dagen hemma hos en vän, helt plötsligt hör vi musik utanför. Vi ställer oss upp och går mot fönstret för att se vad som händer då möts av en fantastisk cykelkaravan susade förbi hennes våning på Odenplan. Föreställ er cyklar i alla möjliga former och varianter. Seniora cyklisters som väl som barn. Min första tanke var: vart la jag telefonen? I nästa sekund blir jag påmind,  jag stod kvar med min vän. Vi njöt av synen och jag landa i att jag behöver egentligen bara vara här och nu.

Senare på kvällen låg jag i sängen och läste en jätteinressant metafysisk bok från 1920-talet och somnar sittandes. Jag kommer inte ens ihåg när det hände senast, eller jo… när jag tänker efter, det var c. 6 år sedan när jag bodde i LA.

Dag 3

Andra dagen där sociala medier inte är en del av min morgon, vilken skillnad det gör! Att göra min morgonrutin utan att bli påverkad av bruset. Istället har jag kultiverat min egna energi, nästan som att bli inlindad i en kokong av kärlek och högt vibrerande energi.

Ångesten är borta, utredd. Det handlade aldrig om Instagrams frånvaro, snarare närvaro. Hur dess närvaro tog upp tid och energi som jag har kunnat förvalta på bättre sätt.

Jag saknar inte Instagram ett dugg, jag tycker det är skönt att ingen vet vad jag gör. Snubblade över ett avsnitt med Dr. Adam Alter där han pratar om sociala medier och skärmberoende. Han talar bland annat om hur de olika gränssnitten på sociala medier har utvecklats. Det hjälpte mig att kunna kartlägga mitt tidigare beteende i relation till psykologin bakom dessa gränssnitts uppbyggnad.

Det slår mig hur vår omgivning vill få vår uppmärksamhet, vare sig det är traditionell- eller digital media. Om vi inte besitter kunskap eller självinsikt är det så lätt att falla för dessa strategiska konstruktioners metoder som vill äga vår tid och uppmärksamhet.

Hur ser era vanor ut? Brukar ni plocka upp telefonen det första ni gör på morgonen, och kvällen innan ni lägger er? Har du någon gång reflekterar över hur du använder sociala medier, och varför? 

Förra veckan hade ni möjlighet att ställa frågor via Instagrams nya funktion, jag fick några kanonfrågor som jag vill lyfta här då många av oss handskas med just den typen av utmaningar, speciellt vi högsensitiva.

Fråga: Tips för att hantera familjemedlemmar som tillför negativ energi?

Till en början, att vara empatisk och/eller HSP innebär att du har fler sensorer än 80% av jordens befolkning. Bara det är en fantastisk sak att ta till sig. Du är inte som andra, och desto snabbare du kan acceptera det och leva efter dina behov kommer det bli lättare för dig att navigera dig runt livet. Det kan kännas utmattande, just för att du är uppkopplad på vad dem omkring dig känner och tänker (=energi) som om det vore din egna.

Och just för att du är HSP är du naturligt dragen till att vilja att dem omrking dig ska må bra, du sätter andras känslor före dig istället för att lyssna på vad dina signaler försöker säga dig. Speciellt när vi har familjemedlemmar som är negativt lagda.

Oavsett hur annorlunda du känner dig från familj, ha i åtanke att dem gör så gott dem kan i den stunden, även om det betyder att de brister i sitt beteende gentemot dig. Det betyder inte att dem har rätt att agera hur dem vill, absolut inte, men kanske vet dem inte bättre. Kanske har dem haft en barndom som har påverkat dem? Kanske har livserfarenheter format dem att resonera på ett annat sätt? Kanske finns det skillnader i generationer och även i det kulturella som präglat oss?

”When we know better, we do better” ­– Maya Angelou

Jag bär hennes ord i mitt hjärta, för att påminna mig själv att känna mer medmänsklighet till mig själv och andra. Eftersom du är HSP, är det naturligt för dig att ha tillgång till djupare känslor av medmänsklighet till din omgivning, det här är din superkraft! Din super power.

Sist men inte minst, sätt gränser från hjärtat. Jag kan tycka att order gränser har en negativ accessoasion, så är inte fallet när du sätter gränser från hjärtat. Du behöver inte ta plats i andras negativitet.

Det finns dem som tror på energitjuvar. Jag gör INTE det. Det här hade jag inte sagt för några år sedan men med erfarenhet har jag fått lära mig att ingen kan ta något ifrån mig, som jag inte är villig att ge upp. Ingen kan ta något ifrån dig, och om du blir påverkad av din omgivning är det endast upp till dig att ta ansvar för dig och din energi. När du agerar från total kärlek i dig själv, mynnar det ut i allt omkring dig. Negativa personer kommer inte påverka dig, så länge du inte tillåter det. Med det menas inte du ska peka med pekfingret hur andra ska betee sig, för så länge personer i din omgivning beteer sig på ett visst sätt signalerar det att du har den energin aktiv i dig själv.

Så vad kan du lära dig från situationen? Vad är det med din familjemedlems negativitet som du kan lära dig ifrån? Hur kan du ha ett öppet sinne för att dem, precis som du är en själ som har en mänsklig upplevelse, så har dem detsamma.

Tre enkla steg till förändring:

1. Vad innebär det egentligen att vara HSP
2. Kultivera och förvalta din kärlek till medmänniskorna
3. Sätt gränser och släpp taget med kärlek

Det tog mig många år att förstå att jag inte bara tog ansvar för andras känslor, men att jag även bar dem som de vore mina. Jag visste inte skillnaden, och ingen hade lärt mig. Jag kommer aldrig glömma första gången, första gången jag steg in i ett rum och kände andra, men tog ingen ägarskap för andras känslor. Oprah hade kallat det för ett ”Aha-moment”, och det är exakt så det kändes.

Aha! Det här är inte mina känslor. Jag kände på ett sätt innan jag steg in i rummet och efteråt kände jag något annat. Det var inte mitt. Vilken lättnad. Vilken insikt! Med denna lärdom vill jag avsluta med att varje steg räknas, det finns inga genvägar och endast du kan transformera situationen. Även om det inkluderar andra personer, som tex familjemedlemmar.

Hur gör ni för att hantera negativitet? Vad är era bästa tips till att handskas med personer som har en lägre frekvens?