”Sara, du behöver vara snäll mot dig själv.” Jag kommer aldrig glömma första gången min bästavän sa den meningen. Nog hade jag hört tidigare att jag kunde vara hård mot mig själv, men jag vilade i att det berodde på mina ambitioner och mål i livet. Det jag inte kunde se där och då var att visst är det fint att ha mål och ambitioner för oss själva, men det är verkligen inte allt.
Men låt oss vara ärliga. Vi lever i en värld som hyllar mål och ambitioner, ju mer du presterar på en dag, desto duktigare är du. Vi kvinnor ska vara så mkt på en och samma gång, vi ska ha en karriär, en god ekonomi, se ”bra” ut, ha en hälsosam livsstil, ha goda relationer, förhållande, resa iväg på magiska resor osv osv. och under ett dygn ska vi maxa allt genom att trycka in allt vad livet innebär under dessa 24 h.
Sedan om det inte är illa nog, så uppmuntrar vi kvinnor varandra till den här hetsen. Det är exakt samma hets och belöningsmetodik som när vi var små flickor. Vi fick beröm och blev sedda när vi gjorde något bra, fick bra betyg, gjorde bra ifrån oss hemma osv osv. DUKTIG FLICKA!! Det som är så otroligt farligt med detta är att en person kan bygga upp sin persona och identitet på hur bra hen gör ifrån sig, istället för att bygga sin person ifrån vem hen egentligen är. Jag kallar det för Duktiga flickan-syndromet.
Nästa steg av problematik av syndromet är att personer som lärt sig att hitta sitt egenvärde i sina prestationer, gör detsamma med sin omgivning. Vi uppmuntrar varandra när vi är duktiga. ”Åh vad duktig du är!” eller ”Vad duktig du är som tränar”.
Hur många gånger har ni hört den? Blir ni inte provocerad? Varför är jag duktig som tränar? När jag egentligen gör det av kärlek och välvilja till min kropp och mitt psyke. Jag gör det inte för att vara duktig, jag gör det för att jag vill ta hand om mig själv och ta hand om den här fysiska kostymen till kropp. Inte för att vara duktig, för vem är det jag är duktig för? Dig? Nej tack! Du kan gå och ”vara duktig” för dig själv om du vill, jag har inte det behovet.
Den störta anledningen till varför vi, dvs samhället inte mår bra är för att vi har tappat kontakten med oss själva. Vi vet inte hur vi ska älska oss själva. Och istället för vara i kärlek och agera i kärleken har vi hamnat i ett ändlöst ekorrhjul där prestationer mäts i karriär, bostadsrätter, vilket område du bor i (Sthlm är bajsnödigt like that), vilken märkesväska du köpte senast, eller vilken bil du rullar i. Jag var själv där för några år sedan, fast jag i flera år försökte back-to-back att var snäll med mig själv. Till slut kom jag till en punkt där jag insåg att jag behövde göra en drastiska åtgärd. Och det gjorde jag. Att leva ett liv baserat på prestationer, ändlösa mål är inte ett värdig liv för mig. Det skulle vara en tidsfråga innan jag går i väggen.
Att agera i kärlek mot dig själv är en enorm skillnad. Jag fick riva ner murar och väggar jag byggt för att komma närmare mig själv. Murar och väggar som jag tidigare byggt för att skydda mig. Nu fick jag lära mig att bli mjuk, att prata med mig själv med vördnad, med kärlek och omtanke. Jag fick lära mig att släppa alla borden, vilket innebar att jag fick lära mig att lyssna på mig själv på ett sätt som jag aldrig har upplevt innan. Den där rösten är inte som ditt ego, ditt ego kan hetsa till mkt men din själ har en subtil röst. Med hjälp av meditation, fantastiska vänner, lärare och spirituella coacher skalade jag av lager för lager. Och jag fortsätter och skala av. För vad är mer värdefullt än att leva ett liv fylld av kärlek?
Förr, när jag tränade för att jag ville se ut på ett visst sätt, satte jag upp mål på hur många dagar i veckan jag skulle träna. När jag inte höll det, piskade jag mig själv med hur kass jag var.
När jag började träna för att jag genuint vill ta hand om min kropp, har antalet gånger i veckan inte spelat någon roll. Jag lyssnar på kroppen, jag pratar med henne, om hon känner sig tung och trött en dag så är det viktigare att hon får vila ut. Vi får se hur det känns imorgon. Känns det inte rätt då, då vilar vi en dag till. Jag är inte fysiskt aktiv för att jag ska se ut på ett visst sätt, jag tränar endast för att det får mig att må bra och stärka kroppen så hon pallar med det här livet och allt jag vill göra. Bi-produkten av hur jag lever idag har däremot bidragit till att jag är i mitt livs bästa form, och jag fyller 35 i november. Men det är av många aspekter.
En av dem viktigaste aspekterna är att jag är inte det minsta intresserad i hur andra lever sina liv. Mitt fokus är att jag ska vara så snäll och ärlig jag kan mot mig själv, det mynnar ut i allt jag gör. Även när jag hjälper och coachar andra i att få kontakt med sig själva och deras spirituella resa. Som lärare, är det av högsta vikt att alltid practice what I preach och vara autentiskt i alla lägen.
Vad andra tycker om mig, är verkligen inte min ensak. Jag vill endast bry mig om hur jag förhåller mig till mig själv och låter det ljuset vara min ledstjärna i allt jag gör. Längre fram vill jag dela med mig mer i detalj om alla dessa radikala förändringar, men just nu befinner jag mig i ett av mitt livs störta transformationsfaser och med respekt för det har jag valt att avvaktat med att offentliggöra hela storyn.
Vad tycker ni om duktiga flickan-syndromet? Något ni har egen erfarenheter av? Hur handskas ni med samhällets alla måsten? Hur gör ni för att vara snälla med er själva? Speciellt dem dagarna det är lättast att vara hård? Som vanligt, inget gör mig gladare än att läsa era kommentarer och erfarenheter. Jag lär mig så mkt genom er och vill fortsätta kultivera en plattform där var och en kan hitta redskap till att komma närmare sin egna kärna. Jag hoppas att ni har en rofylld söndag, fylld med kärlek till er själva. Ge dig själv en stor kram från mig och kom ihåg att vara snäll mot dig själv.
