Jag trillade nästan av soffan igår kväll när jag såg att Netflix har släppt ett nytt avsnitt av mitt favoritprogram: CHEF’S TABLE!! Tänk er små barn på julafton, sprudlande glädje, extas och förväntning. Jag blev helt till mig, och helt räligt så blir jag helt till mig bara av att skriva om det.

Ok, så varför denna lycka? Jo, om du inte har sett Chef’s Table så  vill jag börja med att nämna: det här inte vilket matprogram som helst. Produktionen i sig är sammansatt på ett sådant seamless way, från hur scenerna är filmade, till vilket objektiv dem använder i produktionen (ja, jag är nördig!), till vilka låtar dem har valt, till hur de berättar historian bakom varje person.

En annan aspekt till varför jag älskar detta matprogram är hur den illustrera dessa personers resor. Oavsett vilken bakgrunds de har, eller kulturellt arv så lyfter programmet om hur respektive kock vald sitt hantverk. Jag har en sådan otrolig beundran för dessa personer, de har hittat vad som gör dem lyckliga och kör hela vägen ut. Och i berättelserna får vi se att den vägen är inte alltid enklast, de har inte alltid följt normen, de har inte alltid haft personer som har trott på dem. Men genom att lyssna på den där inre rösten och passionen till att skapa med mat, berätta en historia om mat har de skapat ett arv som personer får ta del av genom att kliva in i deras restaurang.

Min inre foodie gör volter av lycka, för det är just dessa parametrar som fascinera mig. Var får de sin inspiration ifrån? Hur sammanflätas det till den menyn de väljer att skapa? Från att ibland vara fine dining kockar till personer som gör en omtolkning av ”gatumat”. Jag älskar även hur programmet belyser deras vördnad till naturen och råvaror, om ni inte har sett avsnittet med Brazilienaren Alex Atala i säsong 2, gör det nu!

Min kärlek till mat går inte att beskriva, men om jag skulle försöka göra det skulle det lyda något i stil med: jag älskar hur människor samlas kring mat. Hur vi har samlats kring mat, delat med oss och tagit del av andra vid ett matbord, speciellt idag när gemene man har sitt ansikte upptryckt i en mobil 80% av deras vakna tid (överdrift men ni fattar poängen).

Jag älskar kulturer runt mat, från seder till traditioner. Jag själv kommer från ett land där vi har många seeder kring mat, and let me tell you: Persians are feeders personafied! Och då har jag inte ens tagit del av en bråkdel av mitt hemlands vackra matkultur. Så för mig är det en naturlig fallenhet att undra vart sederna kring mat, historian, traditionerna och arvet kommer ifrån. Även de sociologiska spektrerna som stigmatisering kring varför ngt ska anses vara bättre eller sämre. Som fine dining vs. street-food tex.

Även om jag själv inte är mkt till en kock (min grej är att baka), så fascineras jag av hantverket, kärleken som dessa kompositörer fyller i en rätt. Hur de kan veta hur kombination av smaker sammanflätar till hur kemin bakom de olika ingredienserna sammanväver en rätt. Helt ärligt, I could go on for days. Mat är livet, och livet är mat.