Jag möter ofta lockhåriga personer som plattar sitt hår och säger ”jag önskar jag hade dina lockar”. Inte ens jag hade mina nuvarande lockar när jag bestämde mig för att lägga plattången på hyllan. De var inte ens definierade, såg mer ut som en trött och spretig våg som inte visste vad hon skulle ta sig till.
Mycket har hänt längs med vägen, jag har fått en relation till mitt hår som jag inte hade innan. Jag har lärt mig mycket om lockigt hår, framför allt att det finns en vetenskap kring vad ett lockigt hår behöver och hur jag kan ta hand om det på bästa sätt.
Idag är mina lockar inte enbart definierade, texturen har ändrats och gått från att vara trötta vågor till krusiga fårkrullar (min benämning). I en artikelserie vill jag dela med mig lite av min kunskap, vi kommer gå igenom olika moment och jag kommer dela med mig allt från det mentala till curl hacks. På tal om det, förra veckan la jag upp en video på IGTV där feedbacken har varit fantastisk. In och kika här (direklänk till IGTV)!
Så här inledningsvis vill jag starta med att ge er tre punkter att reflektera över. Ta varje del som en måltid, ta in informationen, se hur det resonerar med dig. Väcker det känslor inom dig? Du behöver inte hålla med, men om det mot någon förmodan väcker en känsla av irritation, se om du kan följa den känsla av dess kärna. Framförallt vara snälla med er själva, hamna inte i en loop av negativa tankar. Syftet med det här första inlägget är att ge lite nyanser att reflektera över, det gjorde jag och det gav mig en ny grund att stå på. Framförallt ett nytt förhållningssätt.
(trötta spretiga lockar anno det året jag beslöt mig för att säga hejdå till plattången)
Stigma runt lockigt hår
Har du lockigt hår men tycker att du inte passar i det? Känner du att du inte är lika het/sexig/snygg i lockigt som i rakt? Kan du uppskatta lockigt hår på andra, men inte dig själv? Har du funderat på vart dessa tankar kommer ifrån?
Det gjorde jag. Jag tyckte lockigt hår på andra var magiskt, men trodde att jag såg bättre ut i rakt. Någonstans skav den där tanken. Jag var frustrerad på att behöva spendera kopiöst mkt tid på att platta håret. Det kändes inte värdigt.
Sanningen är den att det finns ett universellt stigma runt lockigt hår, precis som afro hår. Finns även en intressant studie att läsa för er som är intresserad av ämnet som heter ”Good Hair” ledd av Perception Institute. Eftersom jag är intresserad av sociologiska frågor började jag läsa på, ifrågasätta mina val och backtrackade allt. Jag landade i att jag jobbade emot mitt hårs naturliga natur. Det landade inte bra inom mig så jag kände att jag behövde lära mig att jobba med det jag har istället för att motarbeta det.
Värmeverktyg
Som sagt, jag la kopiöst lång tid på mitt hår. Dvs. minst 30-40 min att föna ut lockarna (det här är en rutinerad Sara, innan jag lärde mig hur jag skulle hantera borsten och fönen tog det bra mkt längre tid). Sedan drog jag igenom plattången och det kunde ta upp till 10 min om jag hade gjort ett bra grundarbete.
Hur tror ni att mitt hår mådde? Jag preppade med värmeskydd, men jag färgar ju även mitt hår så utgångpunkten är redan illa. Att sedan spendera så lång tid och extrem hetta för att döda håret naturliga struktur började kännas som mord. Jag dödade mitt hår, och sedan undrade jag varför min vårkvalité var dålig. Ingen logik!
(Zalandofest och pyntad med glitter, knappt ett år efter plattången och jag skiljdes åt. Vilken skillnad!)
Inspiration
När jag var liten gick jag till frisören och ville att han skulle klippa en page a la Robyn. Jag såg inte ut som Robyn efter han var klar. Jag inbillade mig att jag gjorde det, men allt eftersom veckorna gick växte frustrationen. Ni vet den där frustrationen man har efter man ha vart hos en frisör men kan inte återskapa looken.
Och andra sidan, det fanns inga kvinnor från mellanöstern i media för jag ens skulle kunna hitta inspiration. Det närmaste jag kunde komma var kvinnor mer afro hår, vilket skiljer sig extremt mkt från min vårkvalité.
Det var först när jag var 13-14 år jag träffade en otroligt vacker persisk tjej med de mest fantastiska lockarna. Hennes hår var både stort, och långt. Det var honungsfärgat, med slingor. Hela hon lyste, på råga av hennes skönhet var hon otroligt intelligent. Vi utbytte några ord, men hela hennes närvaro burned a mark in my consciousness. Jag minns än idag råden hon gav mig då och vilken energi hon utstrålade.
Minnet av henne kom tillbaka igen när det började krypa i mig att det inte kändes rätt att locka håret. Så istället för att titta tex på personer med skandinaviskt ursprung för hårinspo sökte jag mig till personer som faktiskt ser ut som jag på Instagram. Det är ett mer realistiskt utgångsläge, vare sig jag tittar på frisyren eller hårfärgen.
Nej, ditt hår kommer inte ligga lika perfekt som ”Anna”. Men du har troligen fler och tjockare hårstrån på ditt huvud än ”Anna”. Och jag lovar att ”Anna” önskar hon hade ditt hår. Gräset är inte grönare på andra sidan, gräset blir grönare där du vattnar det. Så varför inte värna om det du faktiskt har?
Tror ni att jag uppskattade mitt hår förut? Svar: nej. Idag skaver det inte inom mig när jag får beröm för min lockar, det är mitt drömhår.
Trodde jag det kunde se ut så här? Svar: nej. Lockigt hår har ett eget liv. Kind of like it’s a entety o it’s own. Efter gett henne kärlek och lyssnar på henne så har hon vuxit till att bli en fantastisk krusig och lockig varelse.
Så om du önskar att dina lockar såg ”bättre” ut, att andra passar mer i lockigt hår än dig, ta dig en funderare. Ställ dig själv mot väggen, var ärlig och kolla på vart dina argument bottnar i. Vi är mer hjärntvättade än vad vi tror och vill gärna erkänna för oss själva, jag fattar det, men vad skulle vara möjligt om vi lärde oss att se på situationen ur ett annat ljus (eller textur)?
Kommentera