Det känns lite overkligt att året börjar komma till sitt slut. Det har varit ett intressant år, jag kommer aldrig glömma det här året. Det är omöjligt.  Så mkt förändringar som skett, jag ser en annan person när jag ser mig i spegeln.

Den här tiden på året har tidigare varit förknippad med ångest, sorg och känslor av utanförskap. Som barn växte jag upp på 80-talet i Norrland, mina vänner firade jul men inte vi. Därför blev julen alltid förknippad med den tiden på året då alla kompisar gjorde något speciellt med sina familjer. När vi var tillbaka i skolan efter årsskiftet frågade alltid läraren om vi hade fått några julklappar i år, ett mindre fyndigt sätt för att se vilka som var med på ett nytt år. För mig var det bara en påminnelse om att alla hade fått julklappar, förutom jag.

Den där känslan fann med, i tonåren kände jag så starkt att jag tom yttrade mig om hur mkt jag hatade julen. Jag tom titulerade mig som Grinchen, i brist på att förstå mina känslor, i brist på kärlek för mina känslor och mest av allt acceptans.

På senare år har jag firat med vänner som firar jul och deras familjer, speciellt eftersom jag under många år bott långt borta från min egna. När mina syskon fick barn började vår familj fira lite, men på något sätt har det aldrig känts som ”min” högtid. Persiskt nyår är min högtid, jag blir glädjefylld och varm bara av att tänkte på det. Men inte jul. Julen påminner mig om att jag är långt borta från mitt hemland, min kultur, mina traditioner, och även om jag skulle vilja, så kan jag inte bo där.

Förra året vaknade jag på juldagen med influensan, från ingenstans. Hela kroppen gjorde så ont att jag var forcerad att ligga stilla. Det var jättejobbigt först, mest för att jag var så rädd för all ångest som skulle skölja över mig. Eftersom jag hade inget annat val, låg jag kvar och välkomnade känslorna. Jag var så sjuk att jag inte kunde hålla mig vaken, jag tuppade av medan kroppen gick i högvarv. När jag vaknade till lyckades jag tillaga min speciella häxblandning för att ta ner febern. Känslorna skölds över, den ena efter den andre. jag välkomnade dem, satt med dem, kände dem, och när det inte kändes längre släppte jag taget.

Morgonen därpå vaknade jag frisk. Jag var själv förvånad men förstod vad som pågick ur ett högre perspektiv. Senare den kvällen åkte jag tom till Uppsala för att fira med mina vänner, haha.

Top, här. Byxor, här. Väska, här.

Detta år känner jag one alls så. Ingen ångest. Tom lite glad och lättad att jag inte firar ju som andra. Jag har inte behövt handskas men julhandeln, att gå ut på stan under dagtid har varit jobbigt nog för mina sensorer. Energin har gått på högvarv och jag tycker de är så skönt att inte behöva utsätta mig själv för situationer som gör mig överväldigad.

När jag har pratat med mitt HSP community på Instagram och via Atelier The Che har flera nämnt att de väljer att spendera julen för dem själva. För att vila, koppla av och för att få komma ner i fridfullheten på riktigt. Själv har jar haft mobilen avstängd, jag har uppdaterat Instagram, men inte stories. Istället har jag vilat, legat kvar i sängen och ätit frukost. Tittat på serier, druckit kaffe och ätit mina nybakade bullar.

Det här året har vart tufft, en riktig käftsmäll. Utbrändhet är inget som går att förstå förens du är där själv. Jag kommer prata mer djupgående om det på Atelier The Ché, om något har det gjort mig mer ödmjuk och jag har även insett hur off vi är som ett samhälle i det stora hela. Jag vill inte leva så, just därför tar jag mig tiden och sätter nya riktlinjer för hur jag vill att mitt 2019 ska se ut.

Hur känner ni inför julen? Hur väljer ni att fira, eller inte fira? Betyder julen i sig något för er? Om så, vaddå? Kommentera gärna nedan, jag älskar att läsa era kommentarer.

Önskar er en fridfull jul.

Kärlek,

S