Så länge som jag kan komma ihåg, har jag stävat efter att känna mig förstådd. Jag har alltid inte varit som andra och fått höra det på olika sätt sedan barndom.

För er som inte vet, jag har i min tidigare blogg skrivit om hur mobbad jag var som barn. Jag växte upp i Norrland på 80-90-talet och under grundskoletiden fanns det endast en kille och jag som hade annan härkomst. Tyvärr började mobbningen mkt tidigare för mig, redan i förskolan blev jag exkluderad för att jag inte såg ut som dem andra. Men jag hade redan snappat upp vibben redan på dagis, även om jag rent kognitivt inte förstod dessa främlingsfientliga vibbar så förstod jag att jag inte var som andra barn.  Kommentarer som ”du är så känslig” i olika varianter hade jag hunnit beta av innan femårsåldern. Jag vet att ni högkänsliga personer kan relatera till den kommentaren.

Det fortsatte. När vi flyttade tillbaka till Iran vid 15 års åldern trodde jag att jag skulle bli fri från mobbning. Jag hade fel. Det fortsatte, upp i vuxen ålder där jag bland annat fått uppleva rasism i alla branscher som jag varit verksam inom. Haft arbetsgivare som exkluderat på grova sätt trots jag alltid topp-presenterade. Tog det på mig? Självklart! Tankar som ”Vad var det för fel på mig? Vad hade jag gjort för fel?” besökte mig med jämna mellanrum.

Jag har alltid känt mer än många, djupare, intensivare. När jag i vuxenålder förstod att jag faktiskt ÄR annorlunda, tog livet en ny riktning. Jag satte på mig journalisthatten och började min research – allt från vetenskapliga studier, forskning till artiklar och bloggar för att lära mig vad HSP innebar.

Slutsats: jag var inte ensam. Det var inget fel på mig. Tyvärr är somliga människor rasister, ignorant, så osäkra i dem själva att dem hellre trycker ner någon annan för att må bra i sig själv och dömer det som inte är familiärt istället för att vara öppen och mottaglig. Majoriteten av HSP känner sig djupt missförstådda. Även om min nya förståelse för hur jag är genetiskt kopplad gjorde att jag kände mig lättad och mindre ensam, förändrade det ingenting där och då. Jag kan tom än idag återbesöka den känslan, skillnaden är jag har expanderat mitt medvtenhet till den graden att jag inte identifierar mig själv med mina känslor, mina tankar eller andras + att jag har en cirkel av likasinnade personer som faktiskt förstår – och har samma empatiska förmåga som jag själv besitter för att kunna relatera.

Men det finns ett annat sätt att se på det: alla personer har ett eget unikt syfte. Vi är helt perfekta som vi är – och genetiskt byggda såhär av ett syfte. Jag vet att våra unika egenskaper har en speciell koppling till personer i våra liv då dem har ngt att lära oss, och vi dem.

Att vara högkänslig är en gåva

Att ha förmågan att känna djupt på riktigt  är den vackraste gåvan som jag har att dela med mig till världen. Det är en del av mitt livssyfte att dela med den gåvan.

När jag umgås med andra kan jag känna av deras känslor, intensivt, det betyder att jag känner deras känslor i min kropp som om dem vore mina – med tid och träning har jag lärt mig att sortera. Jag har blivit selektiv med vad jag konsumerar vare sig det är relationer, arbetsförhållanden, media, vilka utrymmen jag vistas i och vad för mat jag konsumerar eftersom jag vet allt har en djupare effekt på mig än till skillnad från gemene man.

Jag vill aldrig byta min sensitivitet mot ngt i världen

Jag har spenderat mkt tid på att önska att jag hade ett ”normalt” liv. Önskat att jag hade kunnat handskas med situationer som alla andra. Att kunna ha ytliga relationer som alla andra. Men det skulle även betyda att jag hade bytt ut min empatiska förmåga att kunna relatera till alla situationer som jag gör idag. Att kunna känna med en annan person på en djup nivå och framför allt möta och hålla space för den personen som genomgår dessa känslor.

Jag hade inte snappat upp på sådant som andra inte märket, eller haft förmågan att sitta med en främmande person när dem genomgår smärtsamma vågor av känslor. Jag hade inte heller haft samma kapacitet av medlidande. Jag hade inte haft förmågan att känna av när ngt är fel utan att någon säger det till mig. Jag hade inte haft samma känsloregister, och jag hade inte varit lika bra på att sätta ord på känslor som jag gör idag.

Om högkänsliga personer var tuffare och mer ”normal” skulle världen förlora vad den desperat behöver idag: högt intuitiva, komplexa, empatiska individer som bryr sig djupt och känner sig själva ännu djupare.

Det är inte lätt för oss, det kanske det aldrig blir om världen fortsätter i samma riktning. Men låt oss aldrig glömma att vi har förmågan att influera och påverka alla som korsar vår väg med våra unika gåvor. Jag skulle aldrig byta min sensivitet mot något annat i världen. Skulle du?