Efter några högintensiva bröllopsdagar i Småland är jag nu tillbaka i Stockholm. Under sommaren har jag low-key önskat en paus från att vara uppkopplad och sociala medier, jag fick den till slut. Kanske inte helt som jag kanske hade önskat mig, men med allt som pågått dessa dagar har det varken funnits ork eller energi till att plocka upp telefonen om det inte varit en nödvändighet.

Min bästa vän och hennes man, bygger ett tiny-house mitt ute i ingenstans utanför Växjö. Dem hade bestämt sig för att hålla vigseln i ett naturreservat, och bröllopsfesten där ute i ingenstans utanför Växjö där dem byggde på huset. Dem hade slagit rot där i början av sommaren, och som ni vet så har det varit en strålande sommar med flera dagar +30-grader.

Innan jag åkte ner hade vi bestämt att jag skulle bo med dem ute i partytältet. Ja. Partytält. Dem har byggt på sitt hem och bott i ett partytält hela sommaren. Planen var att sova där i två nätter för att sedan ansluta oss till resten av gästerna som bodde på ett B&B.  Första kvällen börjar med en kraftig storm, vi har inte ens hunnit sitta i 15 min innan vi står och håller i tältets stomme för att förhindra att hela tältet inte skulle lyfta. Efter en ordentlig skur, stormvindar, blixtar och åska kunde vi tillslut göra oss klara för att sova.

Dagen därpå var jag så sjuk att jag inte kunde hjälpa till, jag blev placerad under några träd vid sjön intill. Tänkt er förr i tiden när en person blev sjuk, och fick bo ensam i en stuga avskilt från dem andra så dem inte heller skulle bli sjuk. Check på den! Men eftersom jag var så sjuk kunde jag varken bidra med hjälp eller ens hålla ögonen öppna, så jag sov igenom hela dagen. Den natten, strax efter tre tiden vaknar jag i tältet av att det blåser kraftigt. Det åskar och en av tjejerna står och håller i tältet igen så vårt tak inte ska blåsa bort. Den här gången kunde vi inte stanna, den andra partytältet hade flugit iväg, så vi sprang ut i stormen och försökte rädda vad vi kunde. Packade det vi kunde och när det var tillräckligt lugnt, evakuerade vi.

Morgonen därpå åkte paret tillbaka till sitt hem och vad som var tänkt som plats för bröllopsfesten. Tältet var bortblåst och dem fick spendera dem kommande timmarna att plocka ihop deras liv som hade låg utspridd  på plätten. Meanwhile ligger jag och sover pga influensa.

Mkt annat hände längs med vägen, brudgummens släkt hade flugit hela vägen från Argentina för bröllopet och krockade med en älg på väg till Växjö. En älg! Inte direkt ett litet djur heller. Alla är oskadda, tack och lov. Det var så många turer, att när nästa slog var ingen förvånad. Det var bara att släppa taget om vad vi hade tänkt bröllopet skulle vara och låta det bli vad det ville vara. Det magiska är också hur alla bidrog och hjälpte till, och gemenskapen under dessa dagar.

Ceremonin var magisk, på så många sätt. Vi inledde med ett mantra från Kundaliniyoga, sedan fortsatte vi med meditation där respektive nära vän till brudparet fick hålla i en del av meditationen. Jag hade blivit ombedd att hålla i meditationen om elementet eld. Det var verkligen en ära att få stå, att hålla energin och vara delaktig. Visst brukar  energin vara hög på bröllop, men det här var något helt annat. Även om min influensa är borta känner jag mig fortfarande tilltuffsad och energimässigt bakis dagarna efter. Därför har det varit lite tyst här på min front.

Det finns mkt att ta med sig från dessa dagar, många lärdomar. En av dem uppenbara, som återbesöker mig personligen också är att det blir aldrig som du har tänkt dig, men det betyder inte att det blir dåligt. Det vackra sker när vi släpper taget om våra egna föreställningar om hur saker och ting ska vara  och låter det som är ämnat att ske få ta plats. Om en dörr stängs betyder det att en annan väntar på att bli öppnad. Livet händer inte mot dig, det händer för dig. Alltid. Tom när det känns som mörkast. Sist, men aldrig minst: det finns inget mäktigare kraft än kärlek.